En ö med bro och skog, till synes uppslukad av evigt mörker.
Becksvart grav utan blommor och jord, bara ett stort, tomt hål av tvivel.
Räknar till tio och sväljer den klump som fastnat i halsen.
Det slår till, det slår om, innan jag vet att det gör ont.
Och på andra sidan... är det evigt mörker.

Måne och stjärna är allt vi har. Konstgjort ljus, var och varannan dag.
Jag kan inte undgå känslan att något är fel.
Luft kastar onda önskningar, kyla stampar frusen mark,
sommar återskapar hungrig eld, vatten dränker sorgset regn.
Dessa eviga vattendroppar mot kläder och hud... salt, så salt.

Värderingar, åsikter, rättigheter, min eviga kamp mot rätt och fel.
Tapeten drar ihop sig och spricker, lämnar kvar det ögat ser.
Under dessa tider bleknar mina spår som andra kanske följer.
Passera gärna om ni vill och måste,
jag har en del att tänka över... när jag sväljer en bit av dig.

Jag måste tala med eld, inspireras av dess hängivenhet att brinna.
Jag vill dränkas av vatten, känna en gemensam sorg lätta och försvinna.
Jag kan kasta onda önskningar till luft, och hoppas på att framöver alltid vinna.
Jag ska skydda min mark så att kyla aldrig biter, eller får min frusna tunga att tvinna.

Den här tystnaden ger mig tid att tänka, och anledning att vakna.
Men snälla, kom närmare, se mig sakna.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Nu har jag en anledning dock.

Kub, så tom och stilla vit. Våldsamma väggar, struktur och dylikt.
Två vilsna själar letar drömmar, väntar ut, kommer hit.
Men de stannar till för ett ögonblick...

Den ljuva lukten av sorg stryker längs marken.
Oavbrutna vindar blåser under natten.
De låser fast vid våra ögon, upptäcker rädslan och ler.
Men allt vi ser är täcket av bly som gräver sig ner.

Ljuset försvagas när vi flyr.
Det vi känner är varandra, och hur de slutligen stannar.
Aska, lågor, inferno samt plågor.
Deras ögon tappar glans och bleknar, så jag frågar:
"är ni dammet i våra ögon, som förblindar vår syn?
Och tystnaden som säger mer än ord?"

Kub, så tom och stilla vit.

Vi har inget att frukta... utom fruktan själv?
Varken smärta, misslyckande eller dödlig tragedi?
Felaktiga enheter i detta tokiga maskineri?
Inte den brutna kontakten i emotionell kemi?

Med järnhand i sammetshandske,

Minns knappt vem eller vad som kom före detta dyrbara ögonblick.
Vi väljer att vara här just nu.
Håll ut, stanna inne.
Denna heliga verklighet, denna gudomliga upplevelse.
Väljer att vara här i...

Den här kroppen,
detta organ fängslar mig.
Var min påminnelse nu,
att jag inte är ensam i själen.
Känsla av evighet.

Svänger runt med familjär parabel.
Spinner, väver omkring varje ny erfarenhet.
Erkänna detta som en helig gåva,
fira chansen att leva och andas.

Det här fängslande skinnet påminner om min dödlighet.
Omfamna ögonblicket, kom ihåg, vi är eviga.
All smärta är en illusion.

Jag vet att bitarna passar, för jag såg dem falla bort.
Möglar och pyr, grundläggande olika.
Ren intention placerade vid varandra,
kommer att ställa två älskande själar i rörelse.

Sönderfaller som det händer,
testar vår kommunikation.
Ljuset som drev vår eld förr har bränt ett hål mellan oss så,
vi kan inte se att nå ett slut.
Förlamar vår kommunikation.

Jag vet att bitarna passar, för jag såg dem falla ner.
Inget fel, ingen att beskylla, det betyder inte att jag inte åtrår.
Peka finger, skylla på andra, se tempel välta.
Att få delarna ihop, återupptäcka kommunikation.

Den poesi som kommer från kvadrering.
Cirklandet är värt det, skönhet i den inre konflikten.

Det fanns en tid då bitarna passade,
men jag såg dem falla bort.
Mögliga och kvävande, strypta av våra lystna blickar.
Jag har gjort uträkning nog att känna till faror,
med en andra gissning.
Dömd att smula sönder såvida vi inte stärker och växer - vår kommunikation.

Kall tystnad har en tendens att förtvina något sinne av medkänsla.

Mellan tänkta bröder.
Mellan tänkta älskare.

Jag vet att bitarna passar.

Drömmer om ansiktet igen.
Ljust, blått och skimrande.
Flinar öppet.
Och tröstar mig med sina tre, varma och vilda ögon.

På min rygg och tumlande,
ner igenom hålet och tillbaka igen.
Stiger upp.
Och torkar trådarna samt daggen från mitt vissnande öga.

In och ut.

Ett barns rim klistrat i mitt huvud.
Den sade att livet är en dröm.
Jag har tillbringat så många år i fråga,
att finna det jag alltid vetat.

"Vad roligt att se dig.
Jag har saknat dig mycket.
Så glad att det är över.
Kom ut för att se dig spela.
Varför springer du iväg?"

Skördar mark omkring mig,
gör denna heliga korp ovanför mig.
Svart som hål inuti ett minne,
blå som vår nya, andra sol.

Jag håller min hand i skuggan.
Dra bitarna från sanden,
som jag försöker pussla ihop.

In och ut.

Hör fotsteg knaka i golvet.
Skuggorna avslöjar.
Någonting utanför dörren.
Vill inte släppa dem in.

Livets skadade växlar att mala.
En nedgången, trasig maskin,
som stjäl din sinnesfrid.
Innan du vet att den saknas...

Ligg ner.
Ligg.

Tystnaden bränner, vakta din tunga.
Håll oss åtskilda, dystra, dumma.
Gömma sig i mörkret under.
Koka till ytan, snava, ramla.

Att blicka i vy för länge på utsidan.
Desperata planer vettiga för de låglivade.

Dessa saker jag hatar med dig,
återspeglar även som det verkar.
Snedvridet spetsat med elakhet,
tar dig ut ur mig...

Gömmer sig i mörkret under.
Kokar till ytan, något.
Kryper på skinnet, obehag.
Får dig att bryta och springa, snubbla, falla.

Det är därför du aldrig avslöjar dina tankar.

Ännu en gång, så illa blå och blekt.
Rosiga kinder, sketch av korall.
Somnar till ljudet vi alla så väl känner till,
men varför är jag ensam, när vågen står still?

Steget bortom, dit ingen vågade gå.
Överväldigad, dragen,
gråfrusen av sand och det hindrar mig,
från att nå.

Mönstret visar öppningen stor.
Bränd av solens ljuva smak,
för med bildvita ögon, och färgen som gror,
är det sista vi tror, på ett rårört gemak.

Men det finns där.

Greppa tag i min hand, det är dags att ta en kort promenad.

Förarglig händelse, som så många gånger förr.
Vemodig talan, "var har du din skugga, pojk?".
Dränk sanningen, få tyst på henne och spela bara med.

Skapad att driva, driven att skapa.
Händer, som bortglömda verktyg, dags att knytas.
Vem skulle någonsin se igenom min nattliga ridå?
Skänk dina ögon några lögner och förneka resten.

En droppe, två droppar ... Det regnar.
Du föder min eld med vatten, så mycket vatten.
Incitamentet starkt nog att kväva någon.

Pulserande, vibrerande, attraherande.
Ilskan ventilerar, hämnar när du minst anar det.
Men snälla, håll dig borta, jag vill inte skada dig.
Låt oss vända här, och bara vandra hemåt.

Den stråkbara början med fiol i hand,
så långsam, försiktig, elegant.

Min kropp flyter, som livlös på vattnets lugna vågor.
Värmen liksom kraften har avtagit sedan kilometer tillbaka,
men det jag hör, är hjärtats trummor långt ned på botten.

Lysraketer förvandlar den nattliga himlen till dag,              
verkligheten vaknar till liv, staden lever, staden andas.     
Jag kan inte för en sekund vika bort huvudet,                     
bryta blicken mot det vackra jag själv befinner mig inuti.

Glimten i mina blå, tindrande ögon reflekterar ett tidigare liv,
där kontroversiella massmord - inbördeskrig - köptes för pengar
och korrumperade strategister lekte fritt med marionettdockor.

Vi vadar sakta fram mot land med tunga fötter,
så stillsamt, tyst, hjärtlöst.

Jag har slut på idéer, finesser, tipp-topp texter och unika kombinationer.

Min väg, en gång att vandra, så gömd från allmänheten.
Att vara en på miljonen räcker inte, finns många miljoner.
Ett unikt tilltalande föraktar min syn på dig, för du är som alla andra.

En röst i mitt huvud, han förstår mig så väl, han vet vem jag är.
Undviker samhällets alla människor i mån om ensamhet.
Hittar ingen frid för jag är det svarta fåret, en klöver bland alla ess.
Bortvända blickar, den tysta talan,
snälla säg inget, jag vet ändå vad du tänker.

Rationell öppenhet förstör rytmens konst.
Somliga grenar åt sidan förr eller senare,
men dumdristighet gör ert värde ont.
Ta av betongskorna.

Skugga i ett sken, ljud utan ton, kännedom bortom tankar.
Främling, jag exponerar mina inre känslor om du slår följe.
Utpekad, offer för ensamhet och ett flammande övertag, varför skratta?
Nej, ärlighet och tillit, du måste tro på mitt ord!

Spiralen börjar, fast i ett och samma mönster.
Vackra nyanser i rött, sagolikt, men jag är oskyldig.
Främling, det är dags att tömmas nu, dags att blöda nu.
Ärlighet och tillit, du lät dig luras igen.

En skugga av mig själv, vilken succé.
Ivriga, illvilliga och klartänkta gester som ingen förstår.
Dags för oss båda att ta farväl, farväl med sextiosju steg bakåt.
Min främling och jag.

Lyssna till berättelserna och romantisera, hur vi följer stigen bakom hjälten.
Skryta om dagen då floden svämmar över, hur vi reser till höjden av vår mångård.
Lyssna till berättelserna, då vi alla rationaliserar vår väg in i armarna på vår frälsare.
Föreställ alla tester och prövningar, ingen av oss har nämligen varit där, inte som du.

Ignoranta nonchalanter i kongregation samlas runt kväljningarnas sympati, bespara mig.
Ingen av dem kan hålla upp ett ljus mot dig, bländad av valen hypokriter omöjligen kan se.
Men nog om han, som kan förneka att du är den utvalde.
Detta lilla ljus jag har, en gåva du vältrade över till mig, jag tänker låta det skina,
för att guida dig säkert på din väg.
Din väg hem.

Vad skall de göra när ljusen går ner, utan dig som vägvisar dem till himmelriket?
Vad skall de göra när floden svämmar över, förutom att skaka oavlåtligt?
Hög är vägen, men våra ögon står ovan marken.
Du är ljuset och vägen de alla läser om.
Jag bara ber att himmelen vet när du skall släppas ut.
Tiotusen dagar i eld och lågor är tillräckligt länge.
Du är på väg hem.

Du är den ende som kan hålla ditt huvud högt, skaka näven mot grinden och säga:
"Jag har kommit hem nu! Skaffa fram fadern, sonen och den heliga anden,
berätta för dem att deras pelare av tilltro har klättrat sig uppåt.
Det är dags nu! Min tur nu! Ge mig mina vingar! ".

Satt som jag är i mina vägar och min arrogans.
Bördan av bevis kastad mot icke-troende.
Du var mitt vittne, mina ögon, mitt bevis.

Jag är en fiktion av ljuset i min skugga. Jag är ett synligt spöke bland osynliga människor, och därför är jag gömd. Utan den kalla metallbrickan mot mitt bröst, saknar jag identitet. Men vem är jag? Ett noggrant utvalt namn bland det vita yttre eller symbol som skildrar och binder våra djupaste funderingar kring det paranormala? Du väljer.

Utan identitet vet ingen vem du är. Saknar du namn, saknar du värderingar. Utgå ifrån att vara någon annan, någon bättre, och du blir själv motsatsen. En symbol kan åstadkomma skräck, smärta och dra i genomskinliga trådar för att komma åt och styra dig emotionellt. Väl kontrollerad av det bättre vetandet saknar du fruktan, medkänsla, lugn - känslor i allmänhet. Är du under kontroll eller leker du symbol?

En person visar sitt sanna jag vid obekväma positioner och omständigheter, såsom hot. Be om nåd och gråta ut flera år av inspärrade känslor för att på ett sorgligt vis sammanfatta hur mycket man fruktar döden, eller borra ner foten i den kalla leran för att stå upp, likt en patriot för sitt land med flagga högt upp i skyn, och välkomna det öde man tilldelas.