DenyMe

Det som en gång betydde något i ditt liv, finns inte längre kvar. Det man växt upp med, förvandlas som en dum lerfigur till något sämre. Men vad är det egentligen som tappar sitt värde, då våra sinnen utvecklas? Utvecklas dem åt rätt håll? Det du höll i din hand för över tio år sedan, gör dig inte glad, får dig inte att grimasera eller tänka tillbaka. En lång och mödosam kamp för att uppnå något stort, kan vem som helst göra på en dag. Vem som helst.

Ett leende kan ingen stjäla, men vem var du egentligen när du log? Ditt sanna jag, eller en stor besvikelse för dig själv och andra runtomkring dig?  Var du perfekt, som alla andra, eller en suddig bild av mitt förflutna som jag än idag längtar tillbaka till?

Fem, snart sex ljuvliga frågetecken som alla är djupa och behöver besvaras, men när?

Likt en vacker symfoni, dansar vi omkring på våra livs tangenter. Från den ljusa stunden, till motsatt håll, till motsatt riktning och kontroll. Ett farligt liv kan skapa en vacker melodi, men också bidra till en motbjudande samt älskvärd harmoni. Är vi två kan vi dansa vilt, mötas på mitt och ge folket vad dom vill ha, en riktig hit. Men alla låtar, liksom liv, har sitt slut. Vårt slutar nu, när sista tangenten äntligen tappat sin glans - men älskling, det var trots allt en riktigt fin dans...

Sommarlov. Helg. Lördag. Tre ord som innebär i princip samma sak - ledighet. Men hur ledig är en människa, som varje kväll, även helger, måste slita häcken av sig för att få några sedlar i fickan? Jag avslutade just mitt pass, dock inte på det sättet jag ville. Lite sura miner, en del skällsord och sedan bums upp på rummet för att kyla ner sig med diverse dryck, tilltugg och i just detta fall skriveri.

Något som däremot kan trösta mitt liv och leverne i skrivande stund, är ett simpelt tv-spel. Eller, ja, snarare konsol, om man skall vara mer specifik. Men även en virtuell värld verkar ha sina dåliga sidor, speciellt då en argsint mor står bakom och klagar på hur lite liv man har, på hur patetisk man är som inte kan leva i den riktiga världen istället. Men kanske det är så, kära mor, att jag trivs som bäst i en värld bortom denna. I en värld där jag är någon bättre, någon som åtminstone kan åstadkomma saker och ting...

Nä, dags att socialisera sig med någon som åtminstone inte flyr fältet vid kris eller försvinner vid de allra mest kritiska tillfällena.

Jag lever - på spetsen till ett utbrott.