Historien om en slitande man
I ett tyst rum, i solitär, väntandes med en tår i hans öga och penna i hand, så börjar historien om en slitande man.
Han har varit fattig i hela sitt långa liv. Ärr, gråsprucket skinn, blåsor på händerna och allt ont man kan få in. Precis när allt går perfekt, kommer en främling och stjäl kvinnan från hans inre, djupa arkiv. Och han börjar betvivla, fruktar att morgondagen aldrig gryr.
Att det inte finns någonting kvar att se. Världen har redan gjort honom mätt.
Åh, nästa dag, vi ser vad som sker...
Att det inte finns någonting kvar att se. Världen har redan gjort honom mätt.
Åh, nästa dag, vi ser vad som sker...
Tiden har kommit, och mannen hade rätt. Det är en kall och regnig natt, lika oändlig nu när världen rasat och planen gått snett. Med en så felfri och perfekt skiss, han som trodde att kvinnan ville följa med honom livet ut. Men saker och ting är inte längre detsamma.
Det blir ingen påföljande dag, precis som förut.
Det blir ingen påföljande dag, precis som förut.
Här har vi en vilsen man som till äran är bunden. I bassängen av drömmar är han nu på gränsen till att drunkna. Om det bara finns en självklar utväg från den här mardrömsnatten så kanske allt löser sig i morgon. Det klarnar upp i morgon.
Nåja... med knivskarp smärta inom hans rosenröda blod, önskar sig säkert kunna stjäla henne tillbaka om det bara fanns tillräckligt med mod. Och när ansiktet täckts helt utav drömmarnas vatten vaknar han till med ett högt vrål... enbart den grymma verkligheten uppstår. Sitter upp med panik bakom ögon och händer i darrande rörelse.
Kanske det finns utrymme till förändring i planen ändå, som han ännu inte riktigt förstår.
Kanske det finns utrymme till förändring i planen ändå, som han ännu inte riktigt förstår.
Med en tår i hans öga, och pistol i hand, så slutar historien om en slitande man.
En låda porslin
Du ser hög ut i din frånvaro, längtandes mot skyn, ilande genom tid och luft som en vertikalprojektion. Och du behöver den första, bästa resan bort från staden.
Utan kärlek, utan behov. Bortkopplad, avkopplad, trött på att släpa fötterna mera.
Spåren blir så lättillgängliga för andra låglivade.
Hörde jag din spegelbild prata? Säga att du utan ögon har drömt under de senaste dagarna, alldeles för mycket. Att du följer ruset, i hopp om att hitta ditt egna borttappade jag? Att allt du behöver finns precis här intill kanten. Jag tror inte det. Men håller ett observant öga på marken ändå. Väntar på spruckna drömmar och en låda av ert finaste porslin. Kom inte försent. Jag ska visa dig hur man gör, ta dig ut ur mig, eliminera allt. Visa hur man krossar, går vidare och i sinnesflykt avviker. Flyger!
Vill inte som dig, men jag visar trots detta. Och när jag har fått nog så skickas du hem.
I en låda.
Psykopat.
Så, det är sommar i natt och staden lyser strax under mina fötter. Högtalare spränger förvrängda noter och vinden slår mot mitt ansikte. Sluta bara, vem kommer att höra dig när jag tar dig ner i undervattensströmmen? Och... jaså, du kan inte simma? Ptja... det vet jag väl inte. Vad vi gör åt ditt problem? Känner dock inget medlidande.
Du kommer att bli släpad längre än någonsin förr.
Jag vill inte som dig.
Utan kärlek, utan behov. Bortkopplad, avkopplad, trött på att släpa fötterna mera.
Spåren blir så lättillgängliga för andra låglivade.
Hörde jag din spegelbild prata? Säga att du utan ögon har drömt under de senaste dagarna, alldeles för mycket. Att du följer ruset, i hopp om att hitta ditt egna borttappade jag? Att allt du behöver finns precis här intill kanten. Jag tror inte det. Men håller ett observant öga på marken ändå. Väntar på spruckna drömmar och en låda av ert finaste porslin. Kom inte försent. Jag ska visa dig hur man gör, ta dig ut ur mig, eliminera allt. Visa hur man krossar, går vidare och i sinnesflykt avviker. Flyger!
Vill inte som dig, men jag visar trots detta. Och när jag har fått nog så skickas du hem.
I en låda.
Psykopat.
Så, det är sommar i natt och staden lyser strax under mina fötter. Högtalare spränger förvrängda noter och vinden slår mot mitt ansikte. Sluta bara, vem kommer att höra dig när jag tar dig ner i undervattensströmmen? Och... jaså, du kan inte simma? Ptja... det vet jag väl inte. Vad vi gör åt ditt problem? Känner dock inget medlidande.
Du kommer att bli släpad längre än någonsin förr.
Jag vill inte som dig.
Jag tänker visa hur ska det går till.
Sedan skickas du hem, i en låda.
Femkronor och tyranni
Vet inte vad jag ska skriva. Men jag vill skriva.
Mot tyranner som står ensamma i självömkan kan vi enbart vända ryggen. De grisarna konfronterar plågor och föder sitt egna hat mot omvärlden tack vare sköra, glasskinnade "Ja-sägare". Det är nu den välkända spelkommentaren kommer in i bilden:
"don't feed the enemy!". Kasta inte bensin på elden.
Låt dem inte växa av din svaghet.
Skriva något sagolikt som får trångsynta att stå i givakt, med hakan tätt intill marken. Något så bra, att åsiktsrika, bräckliga "hjältar" måste ta bort toarullarna från ögonen för att hitta hem. A-la highway to nowhere.
För med synfält stora som femkronor plöjer de skoningslöst marken framför sig. Frivilligt kastas digitala domedagsstämpar ovanför oss, som sakta tickar ner.
För med synfält stora som femkronor plöjer de skoningslöst marken framför sig. Frivilligt kastas digitala domedagsstämpar ovanför oss, som sakta tickar ner.
Tidsinställda bomber med ben redo att explodera vid beröring. Kanske, även så, förtryckta av sitt eget hat att likgiltighet mot andra är en räddning. En sorts förlåtelse till de sina, att tillräckligt inte var tillräckligt nog, och för att på ett extremt liberalistiskt vis med skev uppfattning rymma den mörka, bittra sanningen.
Jag vill tro att så är fallet, med få som tycker mer, och trycker ner dem som tycker fel. Poetiskt svårt att uttrycka, då fanatism i dess svarta fårakläder härjar inuti, låt oss säga, var och varannan ulv. En evig strävan mot att ha rätt, även när så ej är fallet. Även när så, mina vänner och nyfikna läsare, allt talar mot just honom eller henne. Men vem kan ärligt räcka upp handen och säga att de har sagt ifrån - sagt nej!
Mot tyranner som står ensamma i självömkan kan vi enbart vända ryggen. De grisarna konfronterar plågor och föder sitt egna hat mot omvärlden tack vare sköra, glasskinnade "Ja-sägare". Det är nu den välkända spelkommentaren kommer in i bilden:
"don't feed the enemy!". Kasta inte bensin på elden.
Låt dem inte växa av din svaghet.
Nej. Ta ifrån dem toarullarna och hänvisa till det här inlägget.
Helheten kan inte längre misstolkas.
Helheten kan inte längre misstolkas.
Dansa bort dina plågor
Nej, men ärligt talat...
Låt oss hålla rytmen och stjäla det som går. För utan magin i dina ögon, den glittrande blå spiralen som håller dig still, vad har vi då kvar? Tusen och åter tusen mörka, regniga nätter bränner in stearinljusets låga i ditt mörka sinne. Så djupt att du reagerar mot vinden. Den svaga, kyliga vinden.
Och han som släcker din flamma kanske inget vet, men det är allt som står kvar.
Det är den tunna gränsen från en tår längs din ömma kind och att bli det som en gång var. Ändå, med ett fingerknäpp eller två, du reagerar till något djupare än så.
En inre dragningskraft, som en nattfjäril mot ultraviolett ljus. Det är ditt hem.
Det är där du bor, dansandes tillsammans med flamman i nattens skeva brus.
Hej, hej... låt mig följa med i dina tankar. Låt mig hålla rytmen, och följa med under en sista sång. En serenad under himmel som står i lågor, och vi kan låta tystnaden prata, ännu en gång. Vi behöver varken skratta eller le, för under den här natten ska vi stjäla den tid som finns kvar, och begrava våra plågor.
Det är den tunna gränsen från en tår längs din ömma kind och att bli det som en gång var. Ändå, med ett fingerknäpp eller två, du reagerar till något djupare än så.
En inre dragningskraft, som en nattfjäril mot ultraviolett ljus. Det är ditt hem.
Det är där du bor, dansandes tillsammans med flamman i nattens skeva brus.
Hej, hej... låt mig följa med i dina tankar. Låt mig hålla rytmen, och följa med under en sista sång. En serenad under himmel som står i lågor, och vi kan låta tystnaden prata, ännu en gång. Vi behöver varken skratta eller le, för under den här natten ska vi stjäla den tid som finns kvar, och begrava våra plågor.
Får jag lov?
