Mörkrets sol, högt på himlen står.

Lämnar efter sig, just nu, och precis som igår, en enda vän.

Jag har det på känn, att ni följer ansträngningar stora som små.

Springa eller gå, solen har levererat min vän.

 

Rivalitet i det hemligaste mörka och grå.

Lämnar efter sig, just nu, smärta och öppna sår, som en vän.

Jag hade det på känn, att du döljer kedjor som ej låter mig förlora eller gå.

 

Utan ansikten förblir vi nakna, bäst att vi byter.

Mot fönstret, så skitigt, en spegelbild av dig jag börjar sakna.

Händer som knyter, ni lät mig slå, och glaset i dystra bitar.

Marken håller resultatet av tusen och två.

 

Du och jag, förut, som det var då.

Mörkrets sol släppte av dig, lät dig på jorden stå.

Långt under ytan, med ansiktet blå, vi tar oss inte upp.

Inte när vi är två.