Ansikte
Klockan slår tolv, och måndropparna spricker.
Ut mot dig, från gömställen så grå.
Liksom syrlig olja på en galnings ansikte,
flyr hans argument, i viss tendens, ur det frusna blå.
Likt halvfåglar mot yrvind, likt silverskrapor i tidig vår,
sanden blir till stor, tom skorpa, och snarlik oändligt sår.
De flesta av er har redan gett sig av, ärrad i hög frekvens.
Kom, min kära, ta min hand, och låt oss se.
Bara där, borta på stranden, där kommer det att ske.
Du vill veta varför sand ej följer vind, och var vindarna kommer ifrån.
Det har aldrig sagts, men på kartan hon läser, främlingen du vet...
I blåstens tecken och bakom ridån.
Fyra dörrar i stormens hus.
Två dörrar låsta, och fönster spärrade från lugnets sus.
En dörr reflekterar, och den sista tar dig in.
Slutledning och helvetisk glans, den andra dublett.
Det majestätiska högvattnet så nätt, yttre sken utan chans.
Eller sken som värmer varstans.
Det är knutpunkten av kriser och begynnelsen för oväder.
För klockan slår tolv och måndroppar brister.
Tittar ut mot mig från en ödelagd vrå.
Utan bitande olja på mitt ansikte, det är nog dags att gå...
Kommentarer
Postat av: just me
Jag ÄLSKAR dina skrifter, sluta inte med det du gör! Jag ryser!
Svar:
Angrychair
Trackback
