Den stråkbara början med fiol i hand,
så långsam, försiktig, elegant.

Min kropp flyter, som livlös på vattnets lugna vågor.
Värmen liksom kraften har avtagit sedan kilometer tillbaka,
men det jag hör, är hjärtats trummor långt ned på botten.

Lysraketer förvandlar den nattliga himlen till dag,              
verkligheten vaknar till liv, staden lever, staden andas.     
Jag kan inte för en sekund vika bort huvudet,                     
bryta blicken mot det vackra jag själv befinner mig inuti.

Glimten i mina blå, tindrande ögon reflekterar ett tidigare liv,
där kontroversiella massmord - inbördeskrig - köptes för pengar
och korrumperade strategister lekte fritt med marionettdockor.

Vi vadar sakta fram mot land med tunga fötter,
så stillsamt, tyst, hjärtlöst.