Två

Mörkrets sol, högt på himlen står.
Lämnar efter sig, just nu, och precis som igår, en enda vän.
Jag har det på känn, att ni följer ansträngningar stora som små.
Springa eller gå, solen har levererat min vän.
 
Rivalitet i det hemligaste mörka och grå.
Lämnar efter sig, just nu, smärta och öppna sår, som en vän.
Jag hade det på känn, att du döljer kedjor som ej låter mig förlora eller gå.
 
Utan ansikten förblir vi nakna, bäst att vi byter.
Mot fönstret, så skitigt, en spegelbild av dig jag börjar sakna.
Händer som knyter, ni lät mig slå, och glaset i dystra bitar.
Marken håller resultatet av tusen och två.
 
Du och jag, förut, som det var då.
Mörkrets sol släppte av dig, lät dig på jorden stå.
Långt under ytan, med ansiktet blå, vi tar oss inte upp.
Inte när vi är två.

Ansikte

Klockan slår tolv, och måndropparna spricker.
Ut mot dig, från gömställen så grå.
Liksom syrlig olja på en galnings ansikte,
flyr hans argument, i viss tendens, ur det frusna blå.
Likt halvfåglar mot yrvind, likt silverskrapor i tidig vår,
sanden blir till stor, tom skorpa, och snarlik oändligt sår.
De flesta av er har redan gett sig av, ärrad i hög frekvens.
 
Kom, min kära, ta min hand, och låt oss se.
Bara där, borta på stranden, där kommer det att ske.
Du vill veta varför sand ej följer vind, och var vindarna kommer ifrån.
Det har aldrig sagts, men på kartan hon läser, främlingen du vet...
I blåstens tecken och bakom ridån.
 
Fyra dörrar i stormens hus.
Två dörrar låsta, och fönster spärrade från lugnets sus.
En dörr reflekterar, och den sista tar dig in.
Slutledning och helvetisk glans, den andra dublett.
Det majestätiska högvattnet så nätt, yttre sken utan chans.
Eller sken som värmer varstans.
 
Det är knutpunkten av kriser och begynnelsen för oväder.
För klockan slår tolv och måndroppar brister.
Tittar ut mot mig från en ödelagd vrå.
Utan bitande olja på mitt ansikte, det är nog dags att gå...

Spegel

Cornwall och hamnen, platsen där häxor i vansinne krälar. Fram tills i dag, i drömmar åtminstone, står fyren i det förlorade Christabel, och hukar och lutar enormt vid stranden där farfars hus en gång byggdes. Efter att ha stått sig igenom test av tid restes en stjärnklar storm, det blodiga tidvattnet tog form. Farfars hus, trots ett gap av krokar och mättad med mystiska böcker, kunde ej längre hålla mot det som spjälar, tills, såvida, en viss profetia - väl läst - nu stod framför en väl uppfylld värld.
 
Nu, av dessa böcker i farfars håla, somliga var nya, men de flesta till åren komna. Och den äldsta var en skriftrulle. En spådom som sade:
"när gåtan börjar, avslutas berättelsen".
 
Den första augusti 1892 och i skepnad av ödet. Farfar lade Cornwall bakom sig. 
"Jag är kapten på ett fartyg. Mitt skepp är fängslande, och hennes namn Plutonia".
Berättelser på land, oväder till havs, mellan åren 1892 och 93, när farfar seglade långt ifrån strand.
 
Fartyg förtrollade, skepp vanliga, alla mot solen i glidbanan ålade. När solen visar sig falsk, som den alltid gör, kommer somliga bort, och andra återvänder hem. Men det var ingen stjärna, utan en förtvinad illusion. Jag menar med det att spegeln hittades i kammaren, där jade växer som ogräs, djupt under marken. Spegeln hittades av en man som mot skatt ändå vidhöll sitt fynd. Så, av och på igen, han seglade Europas kant.
Av och på, på och av, tills han en dag mot golvet utan bultande hjärta föll.
 
Genom tårar och leenden, genom den sista domänen. Stavar av trasig kristall, hans tid hade kommit, väl försenad till den historia som varit, men tidig inför gåtan som ännu inte öppnats.
 
Den första augusti, 1893. Den charmerande båten Plutonia sveper likt en stråle mot Cornwall. Inte en minut för sent, som så ser ut. Och under den natten skulle kaptenens barnbarn fira hennes födelsedag. 
"Jag har rest en lång väg", sade kaptenen. "Från förlorade Christabel i natt, med sällskap av min hund, för att spränga bort takbjälkarna med min överraskning! Mitt barnbarn, det här är en utländsk spegel... stulen från den mörkaste djungeln!".
 
När borden kollapsar och golven har fyllts, och festen är över, så är allting över. Sjöbusar och skurkar kommer att bosätta sig på undergången. Jag har förvridit saker, som mark, och saker som verkar är i själva verket inte. Bakom stängda ögon, inse din syn. Min syn, mitt barnbarn, visar på en överraskning.
Mer ljus än sol. Mer mörker än natten då. Mer en snara, än lust.
 
Sagor på land och stormväder till havs, mellan åren 1892 och 93,
när farfar äntligen kom bort från strand.

Historien om en slitande man

I ett tyst rum, i solitär, väntandes med en tår i hans öga och penna i hand, så börjar historien om en slitande man.

Han har varit fattig i hela sitt långa liv. Ärr, gråsprucket skinn, blåsor på händerna och allt ont man kan få in. Precis när allt går perfekt, kommer en främling och stjäl kvinnan från hans inre, djupa arkiv. Och han börjar betvivla, fruktar att morgondagen aldrig gryr.
Att det inte finns någonting kvar att se. Världen har redan gjort honom mätt.
Åh, nästa dag, vi ser vad som sker...

Tiden har kommit, och mannen hade rätt. Det är en kall och regnig natt, lika oändlig nu när världen rasat och planen gått snett. Med en så felfri och perfekt skiss, han som trodde att kvinnan ville följa med honom livet ut. Men saker och ting är inte längre detsamma.
Det blir ingen påföljande dag, precis som förut.

Här har vi en vilsen man som till äran är bunden. I bassängen av drömmar är han nu på gränsen till att drunkna. Om det bara finns en självklar utväg från den här mardrömsnatten så kanske allt löser sig i morgon. Det klarnar upp i morgon.

Nåja... med knivskarp smärta inom hans rosenröda blod, önskar sig säkert kunna stjäla henne tillbaka om det bara fanns tillräckligt med mod. Och när ansiktet täckts helt utav drömmarnas vatten vaknar han till med ett högt vrål... enbart den grymma verkligheten uppstår. Sitter upp med panik bakom ögon och händer i darrande rörelse.
Kanske det finns utrymme till förändring i planen ändå, som han ännu inte riktigt förstår.

Med en tår i hans öga, och pistol i hand, så slutar historien om en slitande man.

En låda porslin

Du ser hög ut i din frånvaro, längtandes mot skyn, ilande genom tid och luft som en vertikalprojektion. Och du behöver den första, bästa resan bort från staden.
Utan kärlek, utan behov. Bortkopplad, avkopplad, trött på att släpa fötterna mera.
Spåren blir så lättillgängliga för andra låglivade.

Hörde jag din spegelbild prata? Säga att du utan ögon har drömt under de senaste dagarna, alldeles för mycket. Att du följer ruset, i hopp om att hitta ditt egna borttappade jag? Att allt du behöver finns precis här intill kanten. Jag tror inte det. Men håller ett observant öga på marken ändå. Väntar på spruckna drömmar och en låda av ert finaste porslin. Kom inte försent. Jag ska visa dig hur man gör, ta dig ut ur mig, eliminera allt. Visa hur man krossar, går vidare och i sinnesflykt avviker. Flyger!
Vill inte som dig, men jag visar trots detta. Och när jag har fått nog så skickas du hem.
I en låda.

Psykopat.

Så, det är sommar i natt och staden lyser strax under mina fötter. Högtalare spränger förvrängda noter och vinden slår mot mitt ansikte. Sluta bara, vem kommer att höra dig när jag tar dig ner i undervattensströmmen? Och... jaså, du kan inte simma? Ptja... det vet jag väl inte. Vad vi gör åt ditt problem? Känner dock inget medlidande.
Du kommer att bli släpad längre än någonsin förr.

Jag vill inte som dig.
Jag tänker visa hur ska det går till.
Sedan skickas du hem, i en låda.

Femkronor och tyranni

Vet inte vad jag ska skriva. Men jag vill skriva.

Skriva något sagolikt som får trångsynta att stå i givakt, med hakan tätt intill marken. Något så bra, att åsiktsrika, bräckliga "hjältar" måste ta bort toarullarna från ögonen för att hitta hem. A-la highway to nowhere.
För med synfält stora som femkronor plöjer de skoningslöst marken framför sig. Frivilligt kastas digitala domedagsstämpar ovanför oss, som sakta tickar ner.

Tidsinställda bomber med ben redo att explodera vid beröring. Kanske, även så, förtryckta av sitt eget hat att likgiltighet mot andra är en räddning. En sorts förlåtelse till de sina, att tillräckligt inte var tillräckligt nog, och för att på ett extremt liberalistiskt vis med skev uppfattning rymma den mörka, bittra sanningen.

Jag vill tro att så är fallet, med få som tycker mer, och trycker ner dem som tycker fel. Poetiskt svårt att uttrycka, då fanatism i dess svarta fårakläder härjar inuti, låt oss säga, var och varannan ulv. En evig strävan mot att ha rätt, även när så ej är fallet. Även när så, mina vänner och nyfikna läsare, allt talar mot just honom eller henne. Men vem kan ärligt räcka upp handen och säga att de har sagt ifrån - sagt nej!

Mot tyranner som står ensamma i självömkan kan vi enbart vända ryggen. De grisarna konfronterar plågor och föder sitt egna hat mot omvärlden tack vare sköra, glasskinnade "Ja-sägare". Det är nu den välkända spelkommentaren kommer in i bilden:
"don't feed the enemy!". Kasta inte bensin på elden.
Låt dem inte växa av din svaghet.

Nej. Ta ifrån dem toarullarna och hänvisa till det här inlägget.
Helheten kan inte längre misstolkas.

Dansa bort dina plågor

Nej, men ärligt talat...

Låt oss hålla rytmen och stjäla det som går. För utan magin i dina ögon, den glittrande blå spiralen som håller dig still, vad har vi då kvar? Tusen och åter tusen mörka, regniga nätter bränner in stearinljusets låga i ditt mörka sinne. Så djupt att du reagerar mot vinden. Den svaga, kyliga vinden.

Och han som släcker din flamma kanske inget vet, men det är allt som står kvar.
Det är den tunna gränsen från en tår längs din ömma kind och att bli det som en gång var. Ändå, med ett fingerknäpp eller två, du reagerar till något djupare än så.
En inre dragningskraft, som en nattfjäril mot ultraviolett ljus. Det är ditt hem.
Det är där du bor, dansandes tillsammans med flamman i nattens skeva brus.

Hej, hej... låt mig följa med i dina tankar. Låt mig hålla rytmen, och följa med under en sista sång. En serenad under himmel som står i lågor, och vi kan låta tystnaden prata, ännu en gång. Vi behöver varken skratta eller le, för under den här natten ska vi stjäla den tid som finns kvar, och begrava våra plågor.

Får jag lov?

Närmare

En ö med bro och skog, till synes uppslukad av evigt mörker.
Becksvart grav utan blommor och jord, bara ett stort, tomt hål av tvivel.
Räknar till tio och sväljer den klump som fastnat i halsen.
Det slår till, det slår om, innan jag vet att det gör ont.
Och på andra sidan... är det evigt mörker.

Måne och stjärna är allt vi har. Konstgjort ljus, var och varannan dag.
Jag kan inte undgå känslan att något är fel.
Luft kastar onda önskningar, kyla stampar frusen mark,
sommar återskapar hungrig eld, vatten dränker sorgset regn.
Dessa eviga vattendroppar mot kläder och hud... salt, så salt.

Värderingar, åsikter, rättigheter, min eviga kamp mot rätt och fel.
Tapeten drar ihop sig och spricker, lämnar kvar det ögat ser.
Under dessa tider bleknar mina spår som andra kanske följer.
Passera gärna om ni vill och måste,
jag har en del att tänka över... när jag sväljer en bit av dig.

Jag måste tala med eld, inspireras av dess hängivenhet att brinna.
Jag vill dränkas av vatten, känna en gemensam sorg lätta och försvinna.
Jag kan kasta onda önskningar till luft, och hoppas på att framöver alltid vinna.
Jag ska skydda min mark så att kyla aldrig biter, eller får min frusna tunga att tvinna.

Den här tystnaden ger mig tid att tänka, och anledning att vakna.
Men snälla, kom närmare, se mig sakna.

Tystnaden

Det var ett tag sedan jag skrev här. Nu har jag en anledning dock.

Kub, så tom och stilla vit. Våldsamma väggar, struktur och dylikt.
Två vilsna själar letar drömmar, väntar ut, kommer hit.
Men de stannar till för ett ögonblick...

Den ljuva lukten av sorg stryker längs marken.
Oavbrutna vindar blåser under natten.
De låser fast vid våra ögon, upptäcker rädslan och ler.
Men allt vi ser är täcket av bly som gräver sig ner.

Ljuset försvagas när vi flyr.
Det vi känner är varandra, och hur de slutligen stannar.
Aska, lågor, inferno samt plågor.
Deras ögon tappar glans och bleknar, så jag frågar:
"är ni dammet i våra ögon, som förblindar vår syn?
Och tystnaden som säger mer än ord?
"

Kub, så tom och stilla vit.

Rädda

Vi har inget att frukta... utom fruktan själv?
Varken smärta, misslyckande eller dödlig tragedi?
Felaktiga enheter i detta tokiga maskineri?
Inte den brutna kontakten i emotionell kemi?

Med järnhand
i sammetshandske,
vi är skyddade under vapnet.
I ärans spel tråd,
ditt rike är fördömt.

Och de saker vi fruktar,
är vapen som kan hållas mot oss.

Han är
inte rädd för ditt omdöme.
Känner skräck värre än helvetet.
Han är lite rädd för att dö.
Men räds än mer dina lögner.

Och
de saker han fruktar,
är vapen som kan hållas mot honom.

Kan
någon del av livet vara större än helheten själv?
Även kärlek måste vara begränsad av tid.
Och de som trycker ner oss, rädda för att vi skulle klättra.
Är någon mördare mer värd än hans brott?

Som ett stålblad
i en silkesmantel,
vi ser inte vad de är tillverkade av.
De talar om kärlek, men när det väl kommer till kritan,
så lever de för rädslan.

Och vetskapen om deras rädsla,
är vapen att hållas mot dem.

Fängslande

Minns knappt vem eller vad som kom före detta dyrbara ögonblick.
Vi väljer att vara här just nu.
Håll ut, stanna inne.
Denna heliga verklighet, denna gudomliga upplevelse.
Väljer att vara här i...

Den här kroppen,
detta organ fängslar mig.
Var min påminnelse nu,
att jag inte är ensam i själen.
Känsla av evighet.

Svänger runt med familjär parabel.
Spinner, väver omkring varje ny erfarenhet.
Erkänna detta som en helig gåva,
fira chansen att leva och andas.

Det här fängslande skinnet påminner om min dödlighet.
Omfamna ögonblicket, kom ihåg, vi är eviga.
All smärta är en illusion.

Splittring

Jag vet att bitarna passar, för jag såg dem falla bort.
Möglar och pyr, grundläggande olika.
Ren intention placerade vid varandra,
kommer att ställa två älskande själar i rörelse.

Sönderfaller som det händer,
testar vår kommunikation.
Ljuset som drev vår eld förr har bränt ett hål mellan oss så,
vi kan inte se att nå ett slut.
Förlamar vår kommunikation.

Jag vet att bitarna passar, för jag såg dem falla ner.
Inget fel, ingen att beskylla, det betyder inte att jag inte åtrår.
Peka finger, skylla på andra, se tempel välta.
Att få delarna ihop, återupptäcka kommunikation.

Den poesi som kommer från kvadrering.
Cirklandet är värt det, skönhet i den inre konflikten.

Det fanns en tid då bitarna passade,
men jag såg dem falla bort.
Mögliga och kvävande, strypta av våra lystna blickar.
Jag har gjort uträkning nog att känna till faror,
med en andra gissning.
Dömd att smula sönder såvida vi inte stärker och växer - vår kommunikation.

Kall tystnad har en tendens att förtvina något sinne av medkänsla.

Mellan tänkta bröder.
Mellan tänkta älskare.

Jag vet att bitarna passar.

Svart hål

Drömmer om ansiktet igen.
Ljust, blått och skimrande.
Flinar öppet.
Och tröstar mig med sina tre, varma och vilda ögon.

På min rygg och tumlande,
ner igenom hålet och tillbaka igen.
Stiger upp.
Och torkar trådarna samt daggen från mitt vissnande öga.

In och ut.

Ett barns rim klistrat i mitt huvud.
Den sade att livet är en dröm.
Jag har tillbringat så många år i fråga,
att finna det jag alltid vetat.

"Vad roligt att se dig.
Jag har saknat dig mycket.
Så glad att det är över.
Kom ut för att se dig spela.
Varför springer du iväg?
"

Skördar mark omkring mig,
gör denna heliga korp ovanför mig.
Svart som hål inuti ett minne,
blå som vår nya, andra sol.

Jag håller min hand i skuggan.
Dra bitarna från sanden,
som jag försöker pussla ihop.

In och ut.

En blick i vy

Hör fotsteg knaka i golvet.
Skuggorna avslöjar.
Någonting utanför dörren.
Vill inte släppa dem in.

Livets skadade växlar att mala.
En nedgången, trasig maskin,
som stjäl din sinnesfrid.
Innan du vet att den saknas...

Ligg ner.
Ligg.

Tystnaden bränner, vakta din tunga.
Håll oss åtskilda, dystra, dumma.
Gömma sig i mörkret under.
Koka till ytan, snava, ramla.

Att blicka i vy för länge på utsidan.
Desperata planer vettiga för de låglivade.

Dessa saker jag hatar med dig,
återspeglar även som det verkar.
Snedvridet spetsat med elakhet,
tar dig ut ur mig...

Gömmer sig i mörkret under.
Kokar till ytan, något.
Kryper på skinnet, obehag.
Får dig att bryta och springa, snubbla, falla.

Det är därför du aldrig avslöjar dina tankar.

Tänk

Mitt största emblem av hemligheter står som avskärmad,
från djupet ur dina ögon.
Den magra lusten efter sluten distans sjunger fritt,
vilar i kontrast till silkesmjuka händer.
Din gömda vilja gör det ljusaste leende svagt,
men trots detta stiger pulsen mot nya höjder.

Ödmjukhetens sympati krälar med skinnet under ytan,
ner över uppfattning och syn.
Alla nerver i kroppen brinner mot fantasin till flamma,
såsom en övergiven låga borde.

Flerfaldig succé viskar utan glans på läppar,
sådant charmar sig blindheten till.
Avståndet minskar för var sekunds desperata tickande,
sanningens centrum som naken poserar,
allt det vi hör men måste tänka igenom.

Tänka igenom...

Det finns där

Ännu en gång, så illa blå och blekt.
Rosiga kinder, sketch av korall.
Somnar till ljudet vi alla så väl känner till,
men varför är jag ensam, när vågen står still?

Steget bortom, dit ingen vågade gå.
Överväldigad, dragen,
gråfrusen av sand och det hindrar mig,
från att nå.

Mönstret visar öppningen stor.
Bränd av solens ljuva smak,
för med bildvita ögon, och färgen som gror,
är det sista vi tror, på ett rårört gemak.

Men det finns där.

Promenad

Greppa tag i min hand, det är dags att ta en kort promenad.

Förarglig händelse, som så många gånger förr.
Vemodig talan, "var har du din skugga, pojk?".
Dränk sanningen, få tyst på henne och spela bara med.

Skapad att driva, driven att skapa.
Händer, som bortglömda verktyg, dags att knytas.
Vem skulle någonsin se igenom min nattliga ridå?
Skänk dina ögon några lögner och förneka resten.

En droppe, två droppar ... Det regnar.
Du föder min eld med vatten, så mycket vatten.
Incitamentet starkt nog att kväva någon.

Pulserande, vibrerande, attraherande.
Ilskan ventilerar, hämnar när du minst anar det.
Men snälla, håll dig borta, jag vill inte skada dig.
Låt oss vända här, och bara vandra hemåt.

Stillsamt

Den stråkbara början med fiol i hand,
så långsam, försiktig, elegant.

Min kropp flyter, som livlös på vattnets lugna vågor.
Värmen liksom kraften har avtagit sedan kilometer tillbaka,
men det jag hör, är hjärtats trummor långt ned på botten.

Lysraketer förvandlar den nattliga himlen till dag,              
verkligheten vaknar till liv, staden lever, staden andas.     
Jag kan inte för en sekund vika bort huvudet,                     
bryta blicken mot det vackra jag själv befinner mig inuti.

Glimten i mina blå, tindrande ögon reflekterar ett tidigare liv,
där kontroversiella massmord - inbördeskrig - köptes för pengar
och korrumperade strategister lekte fritt med marionettdockor.

Vi vadar sakta fram mot land med tunga fötter,
så stillsamt, tyst, hjärtlöst.

Skorna

Jag har slut på idéer, finesser, tipp-topp texter och unika kombinationer.

Min väg, en gång att vandra, så gömd från allmänheten.
Att vara en på miljonen räcker inte, finns många miljoner.
Ett unikt tilltalande föraktar min syn på dig, för du är som alla andra.

En röst i mitt huvud, han förstår mig så väl, han vet vem jag är.
Undviker samhällets alla människor i mån om ensamhet.
Hittar ingen frid för jag är det svarta fåret, en klöver bland alla ess.
Bortvända blickar, den tysta talan,
snälla säg inget, jag vet ändå vad du tänker.

Rationell öppenhet förstör rytmens konst.
Somliga grenar åt sidan förr eller senare,
men dumdristighet gör ert värde ont.
Ta av betongskorna.

Sextiosju

Skugga i ett sken, ljud utan ton, kännedom bortom tankar.
Främling, jag exponerar mina inre känslor om du slår följe.
Utpekad, offer för ensamhet och ett flammande övertag, varför skratta?
Nej, ärlighet och tillit, du måste tro på mitt ord!

Spiralen börjar, fast i ett och samma mönster.
Vackra nyanser i rött, sagolikt, men jag är oskyldig.
Främling, det är dags att tömmas nu, dags att blöda nu.
Ärlighet och tillit, du lät dig luras igen.

En skugga av mig själv, vilken succé.
Ivriga, illvilliga och klartänkta gester som ingen förstår.
Dags för oss båda att ta farväl, farväl med sextiosju steg bakåt.
Min främling och jag.

Tidigare inlägg
RSS 2.0