Skriva något sagolikt som får trångsynta att stå i givakt, med hakan tätt intill marken. Något så bra, att åsiktsrika, bräckliga "hjältar" måste ta bort toarullarna från ögonen för att hitta hem. A-la highway to nowhere.
För med synfält stora som femkronor plöjer de skoningslöst marken framför sig. Frivilligt kastas digitala domedagsstämpar ovanför oss, som sakta tickar ner.

Tidsinställda bomber med ben redo att explodera vid beröring. Kanske, även så, förtryckta av sitt eget hat att likgiltighet mot andra är en räddning. En sorts förlåtelse till de sina, att tillräckligt inte var tillräckligt nog, och för att på ett extremt liberalistiskt vis med skev uppfattning rymma den mörka, bittra sanningen.

Jag vill tro att så är fallet, med få som tycker mer, och trycker ner dem som tycker fel. Poetiskt svårt att uttrycka, då fanatism i dess svarta fårakläder härjar inuti, låt oss säga, var och varannan ulv. En evig strävan mot att ha rätt, även när så ej är fallet. Även när så, mina vänner och nyfikna läsare, allt talar mot just honom eller henne. Men vem kan ärligt räcka upp handen och säga att de har sagt ifrån - sagt nej!

Mot tyranner som står ensamma i självömkan kan vi enbart vända ryggen. De grisarna konfronterar plågor och föder sitt egna hat mot omvärlden tack vare sköra, glasskinnade "Ja-sägare". Det är nu den välkända spelkommentaren kommer in i bilden:
"don't feed the enemy!". Kasta inte bensin på elden.
Låt dem inte växa av din svaghet.

Nej. Ta ifrån dem toarullarna och hänvisa till det här inlägget.
Helheten kan inte längre misstolkas.