DenyMe

Lyssna till berättelserna och romantisera, hur vi följer stigen bakom hjälten.
Skryta om dagen då floden svämmar över, hur vi reser till höjden av vår mångård.
Lyssna till berättelserna, då vi alla rationaliserar vår väg in i armarna på vår frälsare.
Föreställ alla tester och prövningar, ingen av oss har nämligen varit där, inte som du.

Ignoranta nonchalanter i kongregation samlas runt kväljningarnas sympati, bespara mig.
Ingen av dem kan hålla upp ett ljus mot dig, bländad av valen hypokriter omöjligen kan se.
Men nog om han, som kan förneka att du är den utvalde.
Detta lilla ljus jag har, en gåva du vältrade över till mig, jag tänker låta det skina,
för att guida dig säkert på din väg.
Din väg hem.

Vad skall de göra när ljusen går ner, utan dig som vägvisar dem till himmelriket?
Vad skall de göra när floden svämmar över, förutom att skaka oavlåtligt?
Hög är vägen, men våra ögon står ovan marken.
Du är ljuset och vägen de alla läser om.
Jag bara ber att himmelen vet när du skall släppas ut.
Tiotusen dagar i eld och lågor är tillräckligt länge.
Du är på väg hem.

Du är den ende som kan hålla ditt huvud högt, skaka näven mot grinden och säga:
"Jag har kommit hem nu! Skaffa fram fadern, sonen och den heliga anden,
berätta för dem att deras pelare av tilltro har klättrat sig uppåt.
Det är dags nu! Min tur nu! Ge mig mina vingar! ".

Satt som jag är i mina vägar och min arrogans.
Bördan av bevis kastad mot icke-troende.
Du var mitt vittne, mina ögon, mitt bevis.

Jag är en fiktion av ljuset i min skugga. Jag är ett synligt spöke bland osynliga människor, och därför är jag gömd. Utan den kalla metallbrickan mot mitt bröst, saknar jag identitet. Men vem är jag? Ett noggrant utvalt namn bland det vita yttre eller symbol som skildrar och binder våra djupaste funderingar kring det paranormala? Du väljer.

Utan identitet vet ingen vem du är. Saknar du namn, saknar du värderingar. Utgå ifrån att vara någon annan, någon bättre, och du blir själv motsatsen. En symbol kan åstadkomma skräck, smärta och dra i genomskinliga trådar för att komma åt och styra dig emotionellt. Väl kontrollerad av det bättre vetandet saknar du fruktan, medkänsla, lugn - känslor i allmänhet. Är du under kontroll eller leker du symbol?

En person visar sitt sanna jag vid obekväma positioner och omständigheter, såsom hot. Be om nåd och gråta ut flera år av inspärrade känslor för att på ett sorgligt vis sammanfatta hur mycket man fruktar döden, eller borra ner foten i den kalla leran för att stå upp, likt en patriot för sitt land med flagga högt upp i skyn, och välkomna det öde man tilldelas.

Nytänkande och kreativ - jo, tjena.

En ring har ingen början och inget slut. Men ändå tycks allt börja med en liten gest som utvecklas till något bra och vackert. Slutet innebär vad det bokstavligt talat står för. En ring kan dela glädje, sorg och avundsjuka mer än något annat föremål i världen. Mer än ett renat sinne på oss individer. Mer än superdatorerna som Försvarets Radioanstalt skall använda sig utav. Tusentals sidor med genomtänkta ord ifrån mig räcker inte heller långt, tyvärr.

Ringen symboliserar allt mellan himmel och jord, trots att den inte binder samman något alls med dess ihålighet. Långa, korta, vackra, hemska och fantasifyllda historier ligger bakom dess mörka skugga och ändå kan man köpa ett sådant föremål för pengar. Om historien börjar bra, avslutas den dåligt eller tvärtom. Om historien saknar våld, så kommer allt i slutet.

En ring har två ändar, en positiv sida och en gömd berättelse.

Jag har ingen ring, men detta var min historia.

Det som en gång betydde något i ditt liv, finns inte längre kvar. Det man växt upp med, förvandlas som en dum lerfigur till något sämre. Men vad är det egentligen som tappar sitt värde, då våra sinnen utvecklas? Utvecklas dem åt rätt håll? Det du höll i din hand för över tio år sedan, gör dig inte glad, får dig inte att grimasera eller tänka tillbaka. En lång och mödosam kamp för att uppnå något stort, kan vem som helst göra på en dag. Vem som helst.

Ett leende kan ingen stjäla, men vem var du egentligen när du log? Ditt sanna jag, eller en stor besvikelse för dig själv och andra runtomkring dig?  Var du perfekt, som alla andra, eller en suddig bild av mitt förflutna som jag än idag längtar tillbaka till?

Fem, snart sex ljuvliga frågetecken som alla är djupa och behöver besvaras, men när?

Likt en vacker symfoni, dansar vi omkring på våra livs tangenter. Från den ljusa stunden, till motsatt håll, till motsatt riktning och kontroll. Ett farligt liv kan skapa en vacker melodi, men också bidra till en motbjudande samt älskvärd harmoni. Är vi två kan vi dansa vilt, mötas på mitt och ge folket vad dom vill ha, en riktig hit. Men alla låtar, liksom liv, har sitt slut. Vårt slutar nu, när sista tangenten äntligen tappat sin glans - men älskling, det var trots allt en riktigt fin dans...

Sommarlov. Helg. Lördag. Tre ord som innebär i princip samma sak - ledighet. Men hur ledig är en människa, som varje kväll, även helger, måste slita häcken av sig för att få några sedlar i fickan? Jag avslutade just mitt pass, dock inte på det sättet jag ville. Lite sura miner, en del skällsord och sedan bums upp på rummet för att kyla ner sig med diverse dryck, tilltugg och i just detta fall skriveri.

Något som däremot kan trösta mitt liv och leverne i skrivande stund, är ett simpelt tv-spel. Eller, ja, snarare konsol, om man skall vara mer specifik. Men även en virtuell värld verkar ha sina dåliga sidor, speciellt då en argsint mor står bakom och klagar på hur lite liv man har, på hur patetisk man är som inte kan leva i den riktiga världen istället. Men kanske det är så, kära mor, att jag trivs som bäst i en värld bortom denna. I en värld där jag är någon bättre, någon som åtminstone kan åstadkomma saker och ting...

Nä, dags att socialisera sig med någon som åtminstone inte flyr fältet vid kris eller försvinner vid de allra mest kritiska tillfällena.

Jag lever - på spetsen till ett utbrott.

Då var man åter hemma i en snöig, grå och tråkig by utan roligt folk och de nödvändigheter en tonåring behöver. Visst ville jag komma bort från lägenheten en stund, men efter två timmar suktade man efter ljud, ljud och åter ljud. Med snart två dagar bakom ryggen här i Laxsjö, återstår det hela nio dagar. Då till den stora frågan: "vad tusan ska jag göra här i all ensamhet?". De stora privilegierna jag har i hemmet är dock att bestämma morgondagens maträtt samt vilka kläder som skall tvättas först. Kan det bli bättre?

Härda, stå ut och ta det som en man. Jo, det återstår att se vad veckan har att erbjuda lilla mig. Det kalla golvet i mitt gamla femkantiga rum välkomnar mig hjärtligt, förstås. Och du som inte visste detta redan, jag trivs i kalla miljöer. På sommaren drabbas jag av, ack så många, sömnlösa nätter. Givetvis kan man tacka den bidragande faktorn - värmen. Sedan har vi mygg, studsande flugor längs listerna i huset och en och en annan humla under täcket, som lömskt väntar på dess byte. I detta fall jag, ett rovdjur som inte ger vika för minsta lilla. Ha!

Med rumpan nedgjuten i en mjuk säng och någon sorts stenåldersburk till dator på kontorsstolen, är nu min rygg formad som ett ess. Ett konstigt ess måste jag säga, men spela roll. Det är trots allt bara jag som tar skada, och inte du. I och med dessa klagomål kräver jag medlidande från dig som läser. Lite måste jag väl få i gengäld, som bjuder er alla på stenhård hjärtklappning, spänning och glädje!

Jag börjar nästan tro att det är lite för kallt här inne. Flugorna som grävt sig igenom väggen, under något vridet förhållande, ligger avsvimmade på fönsterbrädan. Vissa har mer dödsryckningar än andra och flertalet nedsatta raser försöker, precis som judarna under andra världskriget, ta sig ut ur min hemmagjorda miniatyrmodell av Auschwitz. Jag är sadistisk, jag vet. Och sen när började alla dessa växter och insekter trivas i mitt rum!? Klart de uppskattar en medeltemperatur på -5, men varför ska de skymma sikten i mina fönster? Detta hör antagligen till livets stora gåtor, som varken du eller jag kan få svar på. Men viktig är den. Det är alla idéer. Oja!

Härmed idiotförklarar jag mig själv. Jag, Ante, Lammet och även papegoja enligt Rafael, upptäckte för någon minut sedan att kontorsstolen hade en slags hemlig spak. Drog man i spaken, utan som helst misstolkningar, höjdes allt till en helt ny nivå. Vilken lättnad! Vilken syn! Och vilken fruktansvärd värk jag har i ryggen!

Men nu, kära läsare, skall jag vandra i mitt ensamstående korståg till nedervåningen och besegra ett par mörkhyade chokladbitar. Tack och bock för att du, ännu en gång, givit mig en bit av ditt tråkiga liv.

Todiloo!