Lyssna till berättelserna och romantisera, hur vi följer stigen bakom hjälten.
Skryta om dagen då floden svämmar över, hur vi reser till höjden av vår mångård.
Lyssna till berättelserna, då vi alla rationaliserar vår väg in i armarna på vår frälsare.
Föreställ alla tester och prövningar, ingen av oss har nämligen varit där, inte som du.

Ignoranta nonchalanter i kongregation samlas runt kväljningarnas sympati, bespara mig.
Ingen av dem kan hålla upp ett ljus mot dig, bländad av valen hypokriter omöjligen kan se.
Men nog om han, som kan förneka att du är den utvalde.
Detta lilla ljus jag har, en gåva du vältrade över till mig, jag tänker låta det skina,
för att guida dig säkert på din väg.
Din väg hem.

Vad skall de göra när ljusen går ner, utan dig som vägvisar dem till himmelriket?
Vad skall de göra när floden svämmar över, förutom att skaka oavlåtligt?
Hög är vägen, men våra ögon står ovan marken.
Du är ljuset och vägen de alla läser om.
Jag bara ber att himmelen vet när du skall släppas ut.
Tiotusen dagar i eld och lågor är tillräckligt länge.
Du är på väg hem.

Du är den ende som kan hålla ditt huvud högt, skaka näven mot grinden och säga:
"Jag har kommit hem nu! Skaffa fram fadern, sonen och den heliga anden,
berätta för dem att deras pelare av tilltro har klättrat sig uppåt.
Det är dags nu! Min tur nu! Ge mig mina vingar! ".

Satt som jag är i mina vägar och min arrogans.
Bördan av bevis kastad mot icke-troende.
Du var mitt vittne, mina ögon, mitt bevis.