DenyMe

Ännu en gång, så illa blå och blekt.
Rosiga kinder, sketch av korall.
Somnar till ljudet vi alla så väl känner till,
men varför är jag ensam, när vågen står still?

Steget bortom, dit ingen vågade gå.
Överväldigad, dragen,
gråfrusen av sand och det hindrar mig,
från att nå.

Mönstret visar öppningen stor.
Bränd av solens ljuva smak,
för med bildvita ögon, och färgen som gror,
är det sista vi tror, på ett rårört gemak.

Men det finns där.